Släppa taget

Chattade med Andreas igår, han berättade att det fanns en möjlighet för honom att bli anställd på företaget i London där han gör sin praktik. Min första känsla var att detta är ju världens chans, vad roligt... den andra reaktionen två sekunder senare var hjälp hur ska jag klara mig utan honom nära mig här i mitt liv?

London är ju verkligen inte världens ände men en spontan lunch är ju inte möjlig. Men jag får söka tröst i att det ändå är väldigt lätt att ta sig till London för en mycket rimlig peng, och vem vet kanske hans framtida boende kan erbjuda plats på golvet för en luftmadrass när jag kommer på besök. Men vi får först se om det blir något jobberbjudande, men tänk om?
Mina barn, mina älskade barn dom har sina egna liv och jag har resten av mitt liv på mig att öva mig att släppa taget om dem.