Självömkan

Det har varit en längre tid nu som jag plågats av min axel och arm, även smärtor under höger skulderblad har skjutit fart och därmed hindrat mig från att ligga på rygg och att luta mig bakåt mot stol eller soffa.
Nu vet jag att min väg mot en frusen skuldra är, inte bara påbörjad utan står i full blom. Flera gånger per natt vaknar jag av sån smärta att jag bara skriker rakt ut och det tar upp till 10 minuter innan jag ens kan andas normalt efter en sån omgång. Stackars Mr B, måste vara hemskt att vakna till detta varje natt, även han plågas, plågas av hjälplöshet, över att inte kunna göra någonting som helst för att hjälpa mig.

I morgon ska jag återigen till ortopeden, han vill prova kortison och jag griper nu efter varje halmstrå... kortison hjälpte mig inte förra gången, men kanske kanske denna gång.
Dom säger mig att frusen skuldra kommer av att man inte rör leden och att den därför skrumpnar ihop. Men så kan det inte vara, en frisk människa rör leden otroligt mycket varje dag, bara att ta av och på en tröja är rena cirkuskonsten för en axel men det inser inte den som aldrig varit sjuk i densamma. Och klär sig gör ju alla varje dag, alltså borde då alltså en frusen skuldra aldrig kunna bildas. Nej, det måste vara en process som startar skrumpningen, inflammationen, och som sakta bryter ned rörligheten i axeln. När väl skrumpningen är över och axeln är stel så startar sakta läkningen och rörligheten återkommer sakta sakta men då är i alla fall smärtfasen över.

Känner mig så vansinnigt trött och ledsen, tycker synd om mig själv men tycker också att jag får göra det nu, annars är självömkan inte nåt som jag brukar ägna mig åt. Klarar inte ens av att sköta min distanskurs på högskolan... den som jag längtat efter så länge och som är så rolig. Det finns helt enkelt ingen ork längre.