Så jäkla svårt det är när ens barn, som inte längre är några barn, drar iväg åt ett håll som man själv bara inte kan acceptera. Det finns inga personer i ens liv som man värnar mer om än sina barn, att mina barn ska må bra och vara lyckliga är en förutsättning för att jag själv ska kunna känna någon lycka.
När barnen sen tar beslut och väljer att leva sitt liv på ett sätt som går stick i stäv med det jag tycker är rimligt så blir det som djupa rivsår i hjärtat. Men de är vuxna och ansvaret för deras liv ligger i deras egna händer.
Barnen rycker på axlarna och tycker att jag överdriver... Jag har bara att se på... och mitt hjärta blöder.
1 kommentar:
Ja - du har rätt. Man kan inget göra när de är vuxna mer än be att det går bra.
Skicka en kommentar