Vi kom hem från Berlin natten till i fredags, strax efter 00:30 anlände vi trötta och en aning slitna tillbaka till vår kära lägenhet. Hem ljuva hem...
Eftersom jag skulle jobba natthelg hoppades jag att jag skulle kunna sova riktigt länge på morgonen så att det kommande nattpasset inte skulle bli så tungt, tyvärr vaknade jag för tidigt och redan när eftermiddagen kom sved det av trötthet i ögonen. Försökte att sova middag, men misslyckades, som vanligt. Det är märkligt, men jag har alltid varit jättedålig på att ta mig en tupplur, kan vara hur trött som helst men John Blund gör inte dagsbesök hos mig! Däremot sover jag som en stock när jag kommer hem på morgonen och när jag lägger mig på kvällen, vilket är en väsignelse.
Idag sov jag till halv fyra, sen var jag på jobbet igen innan 19... sitter nu här och har precis välkomnat en ny dag och kan konstatera att jag efter fem timmars arbete har åtta timmar kvar. Tiden är en märklig upplevelse, de åtta timmar jag nu har framför mig känns sega som kola, minst lika sega som jag själv, och jag vet hur oändligt långt bort det verkar vara innan klockan äntligen kan ge mig lite hopp om att höra fotstegen av den som kommer på morgonen för att lösa av mig. Andra gånger verkar allt gått i spinn och tiden vill inte räcka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar