Svar

Så blev det som jag var rädd för, inga prover visade något, vilket på sitt sätt är bra, men eftersom jag mår som jag mår så blir jag ju orolig att man missat något. Skulden läggs just nu på klimakteriet, trots symtom som inte alls har med det att göra.

Men det är väl bara att avvakta antingen vänder det och jag börjar må bättre eller så vänder väl kurvan ned och jag mår sämre och då får jag väl söka igen. Fram till dess är det bara att bita ihop. Jag kör till jag dör. (oj det lät dramatiskt, men jag är lite låg och så kände jag för att rimma lite) ;)